Rädd för spöken

Spöken, för de flesta människorna är det spöken som ser ut som ett lakan med två hål för ögon.

Men för mig är det ledsna och olyckliga andar. 

 

Men när jag berättar för andra att jag är rädd för spöken och andar så är det döda som ännu inte gått över till "andra sidan". Som om dom är oroliga för något eller något som fortfarande håller kvar dom i våran värld. Nästan som det är i Ghost Whisperer, ibland kan det kanske vara att det inte sagt hejdå till sina nära och kära eller liknande.

 

När folk får veta att jag är rädd för andar så skrattar de flesta. Oftast säger de "Men hallå, är du knäpp eller. Spöken finns ju inte" Men det finns inga tecken på att de inte finns. Dock inte heller på att de finns. Det finns ju hur många storys som helst där folk berättar om att deras hus är hemsökt eller liknande. Jag har aldrig upplevt närhet av en ande men ändå tror jag på dom så mycket att jag ibland kan bli rädd för minsta lilla. 

 

Att vara rädd för andar har man någon gång varit, antingen när man var liten eller så blir man det när man är vuxen. Min rädsla för dom har utvecklas med åren.

När jag var liten trodde jag på "vita lakan spöken" men nu som tonåring är jag mest för andar som är olyckliga och hemsöker hus eller att de är så ledsna för att en viktig del i sin resa till "andra sidan" saknar. 

 

Vad är era tankar om detta? Dela gärna med er!

jag tror något enormt på spöken!
Jag kan känna av deras närvaro ibland, och jag märker att saker flyttar sig eller ljud som slutar så fort man ber dom att sluta.
För mig är spöken något helt naturligt. Jag tycker inte att det finns något fel med det. Jag ser det mer som skyddsänglar. Till exempel Lena, jag vet att hon kan gå omkring hemma hos oss, för att se till att v mår bra. inget mer. Dom gör inte så mycket väsen av sig och jag tycker bara att det är skönt, för då känner man sig aldrig ensam :)

Gud vilket bra inlägg, håller med dig till 100%
väldigt fin design du har :)

Kram Rebecca