Min älskade Zelda
Jag hade tänkt berätta om min och Zelda's tid tillsammans, detta inlägg innehåller massa blandade känslor.
Zelda var en häst som flyttade in i mitt stall när jag var runt 7-9, jag minns inte riktigt. Jag tyckte om henne från första stund. Hon var fux med en bläs och 2 vita strumpor på frambenen, hon var världens snällaste. Hon skulle aldrig gjort en fluga förnämnd. Hon stod i mitt stall ett bra tag innan jag började ta hand om henne.
Efter något år fick jag förfrågan om jag ville ta hand om henne någon gång ibland, ännu var det inga bestämda dagar. Jag kunde bara säga till när jag ville ta hand om henne.
Jag minns fortfarande känslan när jag red henne första gången, hon var så snäll och helt underbar att rida på alla sätt och vis.
När jag blev lite äldre fick jag bestämda dagar som jag red henne, alltså så blev jag skötare på henne.
Eftersom jag fortfarande var ganska ung så var det mest att jag ville rida i skogen och rida ganska kravlöst i paddocken, då Zelda var ganska gammal redan då så hade inte hon något emot att bara ta det lugnt.
Några år senare frågade ägaren om jag ville bli fodervärd, det var helt perfekt! Jag fick inte någon egen häst än men jag fick min Zelda som min egna häst (nästan). Jag var lite äldre då och jag kunde lite mer inom ridning men jag tyckte ändå om att rida i skogen och bara leva livet med denna underbara häst. Jag trodde att det alltid skulle vara såhär. Jag hade bestämt mig för att jag skulle ha kvar henne tills det var dags för henne att somna in och galoppera på de evigt gröna ängarna.
Vi hade så kul, vi red på långritt med kompisar, vi red ikapp med vinden på massa ängar och vi simmade i sjöar och hade det allmänt roligt. Jag litade på henne till 100% och hon litade på mig. Jag kunde hoppa upp på henne i hagen utan något att hålla mig i och bara sitta där utan att hon gjorde något. Ibland kunde jag få för mig att rida ut i grimma och grimmskaft och bara galoppera på en äng i full fart och hon lyssnade på varje sak jag sa till henne.
Vi började tävla lite smått inom hoppning på 40-50 cm, det räckte både för mig och Zelda. Vi åkte även till Aw och var där på ridläger, vi badade och lärde oss massor. Jag visste att jag började bli för lång, alla sa att jag inte borde rida henne för jag var alldeles för tung och lång. Inners inne visste jag att jag snart skulle bli det. Jag kände att ridningen inte var lika stadig som tidigare, jag kände mig illa till mods varje gång jag tänkte på det.
När jag kom hem från skåne fick vi reda på att hon hade atros i ena knät så hon fick bli en promenad häst som aldrig mer fick hoppa. Det knäckte mig så oerhört, efter ett tag så tappade jag intresset att bara rida runt i skogen. Jag ville utvecklas i ridningen, bli hoppryttare. Jag visste så väl att Zelda inte var den hästen jag skulle utvecklas på. Då bestämde jag mig för att leta efter en yngre och piggare häst. Vi hade kvar Zelda medan jag försökte hitta min framtida kompis på 4 ben.
När vi hittade Solvind testade vi att ha kvar båda två. Men mamma och pappa hade inte råd och jag hade inte tiden att ta hand om 2 hästar när jag gick i skolan och började få betyg.
Så vi skickade tillbaka henne till hennes ägare. När transporten kom och skulle hämta Zelda stod jag några meter bort och bara grät, jag föll ihop och låg på marken och bara ville dö. Alla sa till mig att jag var knäpp, jag hade fått en egen häst som jag skulle ha kvar i flera år och ändå sörjde jag ett gammalt sto som inte kunde göra något förutom att gå i skogen. De visste ingenting, hon hade lärt mig allt jag kunde, hon fanns för mig när jag hade det jobbigt. Hon var den bästa hästen i hela världen, den bästa vännen man kunde ha!
Nu i efterhand ångrar jag mig vissa stunder att jag lämnade tillbaka henne, hon gled ur mina fingrar och det var MITT val. Hur kunde jag vara så dum att lämna tillbaka henne bara för att jag ville ha en "bättre" häst. Jag hade gjort vad som helst att få tillbaka henne. Även om det inte hade gått att rida henne hade jag kunnat gå på promenader i skogen, göra allt som vi gjorde när jag var liten fast jag hade henne i grimmskaft och jag var på marken. De kan ha varit det korkaste jag gjort i hela mitt liv. Vem vet, jag kanske aldrig mer får se henne. Aldrig mer få krama henne och känna den där speciella lukten av Zelda. Det vackra stoet som gjort sådan stor skillnad i mitt liv.
Idag är det 785 dagar sedan hon åkte ifrån mig...
Detta var berättelsen om min och Zelda's tid som tog slut för att jag var så dum och valde bort henne för en yngre häst.
You're My Favorite, You're My Best!
Det gör ont i mig när jag tänker på att hon fortfarande kunde varit "min" <'3
Kommentarer
Trackback
