Musik under ridningen
För ett tag sedan var detta ett stort debattämne för ett par veckor sedan runt om i hästvärlden.
Nu ska ni få reda vad jag tycker om detta!
Själv tycker jag att det är helt okej till viss del. Jag lyssnar på musik jätte ofta när jag rider, helst i lurar och ganska högt. När jag rider i paddocken rider jag med båda lurarna i öronen men när jag rider ut i skog och mark har jag endast den högra luren i och volymen är inte lika hög eftersom jag vill kunna uppfatta ljud som kan vara bra att höra när man rider ut. Som till exempel en bil eller motorcykel, eller om rider i skogen kan det vara bra att höra ifall det ropar någon på hjälp. Det kanske är någon som ramlat av sin häst och är skadad.
Om det är fler på ridbanan så lyssnar jag aldrig på musik i lurar. Speciellt inte om man hoppar eller något sånt. Då är det jätte viktigt att man hör sin kompis om hon/han ropar att hon/han ska hoppa oxern som står på medellinjen så att man har tid att flytta på sig och kan uppfatta att de händer något.
Många anser att det är fel att lyssna på musik i lurar när man rider. Men jag tycker att det är okej till viss del som sagt. Självklart ska man sköta det snyggt och använda det vid rätt tillfällen.
I mitt fall är det så att jag koncentrerar mig bättre om jag lyssnar på musik när jag rider självständigt. Jag stänger ut världen och fokuserar mig på hästen och ridningen vilket är det viktigaste.
Jag har använt musiken i ridningen under lång tid och jag kommer att fortsätta göra det eftersom jag anser att jag gör det på ett snyggt och bra sätt.
Vad är era åsikter angående detta?
Att vilja vara känd
När man var liten och någon frågade vad man ville bli när man blev stor, hur många var det inte egentligen som sa att man ville bli kändis? Även jag gjorde det.
Men tänk efter, är det så himla roligt ändå?
Kolla bara på alla kändis bloggare eller alla kända ryttare. Så som proffs eller B-kändisar, vad de än gör börjar det tisslas och tasslas. Det skapas rykten om allt möjligt. Man har alltid ögonen på sig. Som att vara övervakad dygnet runt. Även om man inte skriver det på sin blogg eller instagam så kommer de ut på ett eller annat sätt.
Ska jag vara ärlig hade jag inte vilja vara känd. Jag tycker om mitt privata liv, visst att jag skriver om mitt liv här för er. Men de jag skriver är inte hälften av vad som händer i mitt liv. Jag trivs att bara leva mitt typical svensson liv, privat och bra. Det känns skönt på ett sätt att veta ifall man misslyckas eller säger något speciellt så kommer de inte komma ut i alla stora medier och hela sverige vet om det.
Visst, hade jag fått chansen att vara en kändis för en dag hade jag ju inte tackat nej. Men mer än så räcker för mig. Mer än så skulle jag inte pallat.
But that's just me!
Men visst, hade man varit Paul McCartney's flickvän på 60-talet hade man ju inte sagt nej direkt.
Asså kolla på honom!! I Wanna Hold Your Hand! <3
Fördomar om MC-folk
"Alla som kör motorcykel är kriminella" Jag vet inte hur många gånger jag har fått hört det.
Fördomar finns överallt, om allt. Men jag är så trött på att det så många som säger att ALLA som kör MC eller är med i ett MC-gäng är kriminella på något vis.
Hur tusan vet dom det?
Jag känner massa folk som är med i olika MC-gäng, men dom är inte kriminella. De har familj och jobb.
Jag förstår inte hur vissa människor tänker ibland.
Det blir ett jävla liv när folk får reda på att jag känner folk som kör motorcykel och att vissa av dom är med i olika klubbar, vad är det för fel på det? Det är som att de tror att jag har världens skydd ifall någon skulle göra något. Som om de tror att jag är världens bråkstake bara för det.
Visst, det finns säkert massa människor som är kriminella men verkligen INTE ALLA!
Så sluta kasta skit över MC-folk. De är sköna folk som är snälla och sjukt goa att umgås med!
Tack för mig!
Tänk om...
Ofta händer det att man ångrar något man gjort. Eller ångrar att man inte gjorde det.
Men tänk efter, om inte jag hade gått den vägen in i idrottshallen när jag slutade 6:an hade inte jag gått in i Johan. Hade jag blivit tillsammans med honom ändå? Det är en skrämmande tanke.
Tänk om jag inte hade börjat chatta med honom, hade han berättat för mig att han hade gjort slut med sin tjej?
Det förekommer ofta att den tanken slår en, tänk om...
Tänk er att ni hade missat den bussen imorse, då kanske ni hade träffat på eran framtida man eller hustru. Tänk om ni hade varit med på den bussen som krockade, då hade kanske inte du suttit och läst detta inlägg eller kramat om dina barn eller klappat ditt husdjur.
Det kan vara farligt att tänka på just detta.
Ofta kan jag tänka att om inte jag hade åkt på ridlägret i skåne sommaren 2010, då hade jag kanske ägt den där underbara valacken från Alingsås. Fast då hade jag kanske aldrig träffat Solvind och lärt mig så mycket från henne och fått chansen att älska henne på det viset jag gör. Jag tror på att allt händer av en anledning.
Under sitt liv sveper en sådan tanke genom ditt huvud flera tusen gånger. Tänk om jag inte hade släppt ut katten för 5 minuter sedan, då hade kanske inte pannpiffen i stekpannan blivit bränd.
Stanna upp några minuter och tänk på hur många gånger du har tänkt på detta under dagen, eller kanske under helgen.
Värt att tänka på det ibland, men oerhört skrämmande!
Glädjas åt andras framgångar
Att lyckas i livet är något alla strävar efter. Men så är de vissa människor som är avundsjuka och inte kan glädjes åt andras framgångar.
För mig känns det nästan som en självklarhet att glädjas åt andras framgångar.
Om jag är med i en tävling men förlorar, självklart blir jag besviken med ändå så blir jag glad för den personen som vann. Oavsett vad för tävling så blir jag ändå glad för vinnarens skull.
Ni vet Nellie Berntsson? (jag pratar visst om mycket om henne nu det senaste) hon har lyckats så ofantligt mycket under hennes liv. När hon kom 5:a i SM blev jag jätte glad för hennes skull, jag känner inte tjejen men ändå så blev jag fruktansvärt glad för att hon lyckades.
Många kanske inte har samma åsikt som mig angående detta, men jag tycker det är viktigt.
Om man ska bli avundsjuk och förbannad varje gång man misslyckas i en tävling lär man inte komma så långt. Avundsjuka kan förstöra så mycket. För en själv men även för andra.
Så kom ihåg, försök att glädjas åta andras framgångar för det kommer ni långt på. Plus att ni mår så mycket bättre istället för att deppa ihop för att man själv kanske inte lyckades just den gången.
Ge kändisar utrymme
Efter att jag hade varit på Henrik Barry's ryttarevent fick jag samma fråga av flera personer.
"Pratade du med varje kändis på eventet"? Jag gjorde faktiskt inte det, jag pratade inte med någon av de kändisarna som var där.
Ibland känns det nästan som om man tränger sig på eller hur man ska beskriva det.
Visst, ibland kan man ju prata med kändisar när man ser dom på stan eller kanske en tävling.
Jag kan tycka att det kan räcka för mig att bara veta att man är på samma ställe som den kändisen. Det kan även bero på vilken kändis det är, hade jag sett Paul McCartney eller Ringo Starr hade jag nog inte struntat i att gå fram. Jag hade nog gråtit av lycka och bett om en autograf.
När jag träffade Nellie Berntsson på en tävling som var på Åby gick jag ju fram och frågade om en bild med henne. Visst fick jag det. Men man märkte på henne att hon var stressad och det är fullt normalt att vara det på en tävling.
Innan man går fram till en kändis tycker jag att man ska försöka lista ut vilket humör den personen är. Hade jag märkt att hon var ledsen eller arg hade inte jag gått fram för då känns det bäst att ge henne utrymme och respektera det. Fler chanser kommer.
Men förstår ni min mening?
Kändisar är precis som oss "vanliga" människor, ibland är det lätt att glömma av det. Man måste faktiskt respektera att de vill ha utrymme och inte ha massa fans som kastar sig efter dom.
Vad tycker jag om Birgitta Freter som tränare
I Lördags tränade ju jag som Birgitta Freter. Hon är westernryttare men som även håller på med riddarspel.
Hon var otroligt bra på att förklara hur man skulle göra. Eftersom både jag och Solvind är nybörjare inom westernridning kan inte vi så mycket ännu. Även om jag inte förstod hur jag skulle göra fortsatte Gittan att förklara lugnt och sansat tills jag förstod. Det tyckte jag var väldigt bra, många tränare kan bli lite smått irriterade när man inte förstår direkt.
Som jag berättade dampade Solvind ur när jag sa åt henne att flytta för skänkeln. Då sa Gittan att jag skulle sitta av så att hon kunde longera. Själv tycker jag det är super bra att även tränaren visar med hästan hur man ska göra, men även visar hästen hur det ska gå till. Jag studerade både Gittan och Solvind under longeringen, hon vet verkligen hur hästar funkar och hon vet verkligen vad hon gör.
Hon gav mig otroligt bra tips som jag kommer ha använding för i framtiden när jag rider Solvind.
När jag och Solvind gjorde rätt berömde hon oss båda, det uppskattar jag verkligen när en tränare. Då får man bekräftat från en duktig människa att man gör rätt. Det värmer, man kanske inte tänker på det men när man får beröm så sträcker man på sig lite extra. Man vill bara ha mer av de!
Som sagt, jag tycker Gittan var en jätte bra tränare. Får jag chansen att träna för henne igen vill jag mer än gärna göra det. Det är synd att hon inte kommer till Björsbo Gård oftare och håller träningar.
Birgitta Freter får 5 av 5 toasters
Smaken är som baken
Som ni säkert redan vet gillar jag gammal musik, gärna musik från 40 talet till 80 talet.
Även viss gospelmusik kan vara bra.
Men bara för att jag har en åsikt om musik så har jag fått någon slags "knäppis" stämpel. Jag är så gott som uppväxt med gammal musik.
Mina föräldrar är födda på 60-talet så den musiken som dom tycker om är samma musik som jag lyssnar på. Då är det inte så konstigt att jag har lärt mig att tycka om sådan musik.
Hur kommer det sig att jag helt plötsligt är knäpp för att jag gillar band som The Beatles, Queen, Jimi Hendrix och många fler.
Ska jag döma dom som föredrar hiphop eller Jazz?
Många har fått "knäppis" stämpel bara för att det inte har samma åsikt som alla andra.
Ett tag blev jag en aning utstött och mobbad bara för att jag inte föredrog ny musik som spelades på de moderna radiokanalerna. Hur kan det komma sig?
Jag älskar ju The Beatles, jag tycker om alla 4 bandmedlemarna. Har alltid tyckt dom är söta och snygga. Men när jag ska det till andra blev jag utpekad som något miffo.
Vad är det för fel på männiksor som tror att alla måste ha samma smak? Hur roligt hade världen varit då? Alla hade haft likadana kläder och kört samma bil.
Jag är inte en sån person som pekar ut någon eller trycker ner folk som har olika åsikter om saker.
Ska jag trycka ner en person som inte tycker om vaniljglass? Eller någon som föredrar en Audio bil helldre än en Volkswagen bubbla?
De som tryckt ner mig och som trycker ner andra individer för att de har olika åsikter om allt mellan himmel och jord?
Tänk om snälla ni.
Gör om och gör rätt people!
Skit snack på hög nivå!
Nu kommer ett argt inlägg fullt med åsikter!
Jag läste på ett inlägg på internet, jag minns inte om det var på Instagram eller Facebook.
Men det var en sån korkad tjej som skrev att The Beatles härmar One Direction med musiktexterna och musikstil. Men även att One Direction är SÅ mycket bättre än The Beatles på alla sätt och vis.
Sedan var det fler kommentarer som var fyllda med skit snack och andra falska saker om medlemmarna i The Beatles. "Dom tror dom är något bara för dom tar massa bilder i svartvitt" Men snälla männsika, du vill ha en smäll i ansiktet va? Tänk igen!
Den äldsta medlemmen i The Beatles föddes 7 Juli 1940, då var inte någon av medlemmarna i One Direction ens påtänkta på lång väg.
The Beatles blev officiellt The Beatles 1960, men de slog igenom 1963 ungefär. Som ni förstår så var The Beatles kända LÅÅÅÅÅÅNNNGGTTTT innan One Direction ens fanns.
Då undrar jag då, HUR kan då The Beatles då kopiera One Direction? Och vad har dom gjort de tjejerna som smutskastar ett av världhistoriens kändaste band?
The Beatles spelade egna instrument på scen och i studion när de skapade musik.
År 1991 när den första medlemmen i One Direction föddes hade The Beatles varit splitrade i 21 år och John Lennon hade varit död i 11 år. Då är det oerhört konstigt att någon i The Beatles kunde kopiera något från One Direction.
När One Direction vann X-Factor 2010 hade George Harrison varit död 9 år, Paul McCartney var då 68 år medan Ringo Starr var 70 bast.
Jag är så förbannad så jag vet inte riktigt vad jag ska skriva, men ni fattar väl varför jag är en aning förbannad när dessa små tjejer som inte har något vett i huvudet säger att The Beatles är något NYTT band som försöker härma One Direction? Enligt dom är de även okunniga och inte gjort många låtar alls och de är bara något dåligt B-band som tror att de kan komma hit och försöka vara något.
När jag läste meningen "Ingen vet ju inte ens vilka de är, de är ju inte ens kända" Jag lovar er, det kokade inom mig. Det var kända över HELA världen. Det fanns någon som kallades BEATLEMANIA, alla fans var helt galna såfort bandets namn nämndes. På radion spelades det låtar med The Beatles konstant!
Många säger att de är nya Beatles, inte en chans säger jag då!
Just nu är jag så förbannad så det är som rött framför mig, jag har lust att skjuta alla dessa småtjejer som tror att de kan något. De ska ta mig fan inte snacka skit om någon, speciellt inte om THE BEATLES.
Att fortsätta eller inte fortsätta, det är frågan!
Jag har tänkt mycket på om jag ska fortsätta med ridningen eller inte. I nuläget känner jag inte alls för att fortsätta. Det kan gå bra några dagar och sedan får Solvind för sig att bete sig som världens pissmärr, hon vet att jag blir rädd när hon stegrar och såklart ska hon ju göra det då. Så jag kan inte rida ut utan att hon ställer sig upp.
Det är vinter, kallt, mörkt och jag har ingen manege. När man kommer hem från skolan är man trött och det är för mörkt för att ens försöka rida på åkern och det ända man kan göra i paddocken är att skritta och trava på en 10 meters volt. Hur kul är det? Transporten har inga vinterdäck så jag kan inte åka iväg på träningar med Solvind. Alltså, på vintern står ridningen så gott som helt still. Vilket gör att jag måste börja om från ruta 1 på våren.
Det är inte många av mina kompisar här om kring som har hästar, de som väl har det har svårt att rida ut. Antingen har de inte tid, hästen är skadad osv. Man känner liksom inget sug att gå ut till stallet och rida. Speciellt inte när hon bråkar med mig.
OM jag nu slutar med ridningen tror jag att jag kommer sakna det för mycket. Atmosfären i stallet, hästlukten. Ja ALLT, kanske till och med mockningen. Vad ska jag göra istället för ridninge? Det är den ända sporten som jag tycker är rolig. Visst, jag gymmar. Men det räcker inte för mig, jag måste göra något mer. Jag är en sån person som inte bara kan sitta hemma hela tiden. Visst hade jag haft en massa tid för plugg och kompisar. Men det skulle inte räcka för mig.
Ibland räcker inte tiden till för mig, men jag skulle inte kunna lämna bort henne. En skötare är ju ett val men det är svårt att hitta en som skulle passa för oss. Det måste vara någon som är tuff och inte rädd för henne när hon får sina utbrott. Jag är ju en hoppning och westernryttare, dressyr är öken för mig, därför hade det varit bra med en dressyrryttare som skötare. Men jag vet inte ifall jag vill ha en skötare på henne. Jag har ju skrivit en inlägg om varför för ett bra tag sedan.
Även om Solvind kan vara världens pissmärr största delen skulle jag saknat henne något enormt. Jag hade ju kunnat hälsat på henne men det är inte samma sak som att ha henne här hemma hos mig.
Jag står inför ett stort beslut som kan ändra på hela mitt liv.
Jag återkommer...
Använda andras bilder på hästar
En sak som jag tycker är sjukt viktigt är att fråga om tillåtelse att få låna bilder på andras hästar.
T.ex: Det är jätte många som frågat om jag kan lägga upp bilder på Tarzan, men jag vill inte göra det utan att få av ägaren. Dock har jag inte frågat men jag kommer inte att visa er någon bild förrän jag vet helt säkert att det är okej för henne.
Jag vill ju inte att vem som helst ska ta kort på Solvind och lägga upp på facebook eller sin blogg. Visst, det är en häst men ändå. Det är ju ändå något jag äger. Det kan vara svårt att förklara, men förstår ni vad jag menar?
Det är ju precis samma sak som att någon skulle ta kort på er och lägga ut den på olika internetsidor. Tillåtelse ska man ha för att använda bilder på andra. För vissa kanske det inte är en stor sak, men för många kan det faktiskt var det. Självklart kan det ju vara svårt att fråga alla. Som när jag vill lägga ut bilder på The Beatles kan ju inte jag fråga alla från bandet om det är okej, två av dom är ju döda och de 2 som lever är ganska svåra att få tag på. Men ni förstår principen
Nå, vad tycker ni om detta ämne?
Jag vill flytta hemifrån
Ärligt talat så längtar jag en aning tills det är dags för mig att flytta hemifrån.
Självklart kommer jag att sakna gården, mamma, pappa och Oskar men man kan ju alltid hälsa på.
Anledningen till att jag längtar är att man kan inreda själv och köpa en massa fina detaljer till köket m.m. Om jag fortfarande är förlovad med Johan (vilket jag tror att jag kommer vara) så kommer vi flytta ihop direkt. Då kan man göra vad man vill, men också lära sig att ta ansvar.
Ända sedan jag och min bror var små har våra föräldrar lärt oss att ta ansvar, självklart i olika sammanhang och olika "nivåer"
Det som är tråkigt är att många förlorar kontakten med syskon och föräldrar när de flyttar hemifrån, dock tror inte jag att det kommer hända mig eftersom jag har såpass bra relation med min familj, dock ingen kompisrelation utan en vanlig "familjerelation" men bra. Förstår ni vad jag menar?
Sammanfattning då, jag längtar att få skaffa mitt eget boende med Johan och tillslut skaffa barn efter några år. Det jag längtar mest efter är att få inreda och köpa mina egna saker som JAG vill ha runt om i lägenheten.
Vad anser ni om detta?
Att ha bilder i sina inlägg
I NÄSTAN alla inlägg som jag lägger ut här på bloggen innehåller bilder. Det blir så mycket roligare att läsa en blogg då.
Min egna åsikt är att när det finns bilder i en blogg känns det mer levande och mer glädje.
Speciellt när man skriver ett mobilinlägg blir det roligare ifall det finns bilder med, då blir det inte lika simpelt.
Visst, varje bild behöver inte vara den finaste eller bara innehålla hästar. Men bara något fint, som en bild på havet, en blomma eller varför inte en person. Det lyfter inlägget och det blir lite mer känsla.
Vad tycker ni om detta?
Att Vara Rädd För Sin Häst
Med handen på hjärtat kan jag faktiskt säga att det händer att jag ibland är rädd för Solvind.
Oftast är det när hon börjar stressa upp sig för jag vet mycket väl att det då kan bli helt svart för henne och hon bara springer. Men även när hon stegrar sig, det är riktigt obehagligt. Varje gång som hon stegrar med mig så går hon upp så högt att vi nästan slår över.
Att vara rädd för sin häst är ju ingenting man strävar efter. Eftersom hon vet om att jag blir rädd när hon stegrar sig så tar hon ofta chansen att göra det när hon vill komma undan med saker. Tex när man ställer krav på henne. När hon gör det är det en blandning av rädsla för henne men också att jag blir rädd att det ska hända något om hon slår över. Då kan hon ju knäcka ryggen och sånt.
Jag vet ju om att det inte bara är jag i världen som är rädd för sin häst.
Att vara rädd OM sin häst är en helt annan sak. När man är rädd om sin häst så är man orolig och kanske en aning överbeskyddande.
När hästen väl kommit på att de kan använda vår rädsla mot oss kan det bli riktigt farligt.
Solvind kan bli riktigt farlig ibland, då hon är ganska lat försöker hon göra allt för att jag ska ge mig.
Visst, jag kan vara riktigt tuff men ibland blir det för mycket även för mig när hon stegrar sig om och om igen. Jag gör ALLT för att få henne och sluta, men hon är så sjukt envis och elak i vissa situationer så då vågar man ibland inte .
Som sagt, när ni är rädda för eran häst är det bara att försöka vara ännu tuffare tillbaka. Det är svårt och sjukt obehagligt i vissa lägen, men man måste bara försöka annars kan det bli farligt.
Att våga be om hjälp!
Att bli känd och lyckas i livet är ingen lätt resa, jag har inte direkt några erfarenheter av det men det är ganska självklart.
Man bevisar inget om skiter i andras råd eller stänger ut alla andra och kör sitt egna race.
Att våga be om hjälp är otroligt viktigt, tänk vad många gånger jag bett om hjälp från olika håll och kanter i mitt 16 åriga liv. Om jag inte hade tagit emot hjälp från andra, hur hade jag då klarat mig?
När Solvind var som värst eller när det är något som tynger mig och jag inte har en blekaste aning om hur jag ska ta mig ur knipan, vad hade hänt om jag inte bett om hjälp? Hade det blivit värre, eller hade jag fortfarande varit kvar i den knipan?
Även kändisar måste ha tagit och tar emot hjälp ifrån andra för att lyckas och komma vidare i sitt liv.
Att be om hjälp och ta emot andras råd visar att man är stark, modig och mogen att veta att hjälp är viktigt, men också bevisar man att man VILL lyckas och bli lycklig.
Så kom ihåg alla människor där ute, stora som små. Fråga om råd det kan hjälpa dig ur knipan du sitter i. Det finns alltid någon som är villig att sträcka ut sin hand och säga "Självklart hjälper jag dig" Ta det lugnt och va stark!
Rädd för spöken
Spöken, för de flesta människorna är det spöken som ser ut som ett lakan med två hål för ögon.
Men för mig är det ledsna och olyckliga andar.
Men när jag berättar för andra att jag är rädd för spöken och andar så är det döda som ännu inte gått över till "andra sidan". Som om dom är oroliga för något eller något som fortfarande håller kvar dom i våran värld. Nästan som det är i Ghost Whisperer, ibland kan det kanske vara att det inte sagt hejdå till sina nära och kära eller liknande.
När folk får veta att jag är rädd för andar så skrattar de flesta. Oftast säger de "Men hallå, är du knäpp eller. Spöken finns ju inte" Men det finns inga tecken på att de inte finns. Dock inte heller på att de finns. Det finns ju hur många storys som helst där folk berättar om att deras hus är hemsökt eller liknande. Jag har aldrig upplevt närhet av en ande men ändå tror jag på dom så mycket att jag ibland kan bli rädd för minsta lilla.
Att vara rädd för andar har man någon gång varit, antingen när man var liten eller så blir man det när man är vuxen. Min rädsla för dom har utvecklas med åren.
När jag var liten trodde jag på "vita lakan spöken" men nu som tonåring är jag mest för andar som är olyckliga och hemsöker hus eller att de är så ledsna för att en viktig del i sin resa till "andra sidan" saknar.
Vad är era tankar om detta? Dela gärna med er!
Våga misslyckas
Efter gårdagens ridpass kände jag att det var dags för mig att ge upp ridningen och kanske börja med något annat eftersom det gått så dåligt med ridningen det senaste.
Men sen kom jag på mig själv när jag gick runt och var ledsen och sur sur. "hallå! vad håller jag på med? Man måste ju våga misslyckas"
För att lyckas måste man ta några snedsteg för att komma tillbaka på stigen mot framgång.
Jag vet inte hur många gånger jag och Solvind på något sätt misslyckats med olika saker, just i stundens hetta är det svårt att ta djupa andetag och säga till sig själv att det blir bättre imorgon. Men det skadar aldrig att försöka.
Det är inte bara inom ridningen jag misslyckats i mitt liv. Utan även vardagliga händelser, som t.ex när man bråkat med vänner eller familj eller när man misslyckats på prov och dyligt. Att bara försöka tänka tanken att det blir bättre nästa gång så har man kommit en bra bit på vägen.
Jag känner att det där med viktminskingen inte går som jag vill med det är mycket pga att jag inte fått något gymkort än men även att det är svårt att gå ut i skog och mark fär en springrunda när det är -7 grader ute och en isbana som inte ens en bil med fyrhjulsdrift klarar av att köra igenom utan att få en sladd. Men i februari blir det andra puckar när jag fått mitt gymkort och jag gjort ett schema för träningen men också struktuerat upp mitt liv så att den passar mig och mina sysslor.
Så kom ihåg nu flickor och pojkar i alla storlekar och åldrar. Det är viktigt att våga misslyckas och ta några sned steg för att komma tillbaka ännu starkare och ge sina haters en käftsmäll.
Obla-Di-Obla-Da Life goes one!!
Vad tycker och tänker jag om western?
Innerst inne, så gillar nog alla western på ett eller annat sätt. Både pojkar och flickor, killar och tjejer, män och kvinnor.
Jag har ända sen barnsben åkt till High Chaparall varje sommar med min familj när westerntävlingarna håller hus där. Det är så spännande att kolla på när det går i rasande fart på barrel racingen eller teamworket i lagen på tex team sorting eller cutting. Men framför allt, hur sammansvetsade ryttarna är med sina underbara hästar i olika färger, former och raser.
Idag var jag ju som sagt borta hos Jossan med Solvind, hon lärde mig och Solvind lite av grunderna i westernridning. Men hon kollade även hur sadeln satt på Solvind. Hon tyckte den satt bra så jag ska behålla sadeln. Det är jag verkligen glad för, den är så fin! Men så är den ju så otroligt skön att rida i.
När man såg Jossan och Rima tillsammans så såg man hur sammansvetsade de verkligen är, Rima lyssnade på minsta lilla signal från Jossan. Det coolaste är att Rima bara är 4 år! Hur insane är inte det?
Jag har alltid velat bli westernryttare någonstans där inne. Det är en så otroligt cool sport på alla sätt och vis. Det är så.... naturligt på något vis. Okej, inget vi gör med våra hästar är naturligt egentligen. Men man får känslan "Frihet" när man rider western. Kontakten med sin häst, hur hästen har huvudet osv.
Det är svårt att sätta ord på vad jag egentligen tycker om western.
Många tycker western är en "lat" sport, man bara lallar runt på långa tyglar i en förstor sadel och får inte hästen i rätt form osv osv. Men oj vad de har fel, det är svårt när man inte kan det. Det märkte jag som har ridit engelskt i flera år. Hur svårt det är med alla remmar, men framförallt att det känns ovanligt att rida med långa tyglar och att hästen ska huvudet så lågt som möjligt men ändå trampa under sig.
Ändå tycker jag om det så galet mycket! Ja, som sagt det är svårt att beskriva med ord. Det måste upplevas, helt klart!
Jag äger inte bilderna, de är tagna från Google.com!
Att vara missnöjd med sig själv
Här kommer det inlägget jag pratade om igår
Jag tror nästan alla är missnöjda med något med sig själva. Utseendemässigt, personligheten eller kanske något i sitt liv. Men man kan ju inte sitta och suga på tummen i mammas knä och tro att allt kommer ändra sig. Man får smälla sig själv på fingrarna och bestäma sig för att NU ska jag göra fixa det jag inte är nöjd med.
Som i mitt fall. Jag har varit så otroligt missnöjd med mitt utseende i så många år. Jag är 170 cm lång och vägen 59,5 kilo. Jag tycker det är för mycket för just MIG. Jag kan inte ha på mig vad jag vill. Att jag är överviktigt säger jag inte men jag tycker att jag är mullig. Därför vill jag ändra på min kropp innan sommaren för att få DEN kroppen som jag vill ha. Jag tänker inte använda mig av mirakelkurer, i form av att byta ut maten mot olika drycker, pulver eller tabletter. Jag ska äta nyttig mat, dra ner på godis och annat dåligt + att jag ska börja träna så mycket jag bara kan.
Jag har bestämt mig för att göra detta. Jag är mycket väl medveten om att det kommer komma bakslag i olika former. Men jag SKA för tusan inte ge upp! Jag är 16 år, jag ska leva med denna kroppen resten av mitt liv. Då är det hög tid att jag ska börja tycka om den också. Man mår ju inte speciellt bra om man känner sig osäker med sig själv. Right?
Att jag går på en bageriskola kommer inte att göra det lättare. Vi bakar mycket och självklart provsmakar man. Det vet jag att de kommer bli många provsmakningar, men satan vad jag ska kämpa för att nå mitt mål. Det är mer än 6 månader dit. Fine, jag kanske inte kommer gå ner hela 9 kilo som är mitt mål men jag kanske går ner 4 kilo eller kanske 5. Då är jag på god väg och kan fortsätta tills jag väger 50-52 kg.
Säkerligen blir det att jag slänger in skillnadsbilder eller kanske berättar HUR jag går till väga att komma dit JAG vill. Ni kan säga vad ni vill om mitt mål. Ni får mer än gärna tycka jag är puckad att jag ens kommer på tanken att göra detta. Men jag är stark i mig själv så det är bara onödig energi ni lägger ner på att hacka på mig. I'm strong!
Om några månader kan jag måla ett kryss över denna bilden. Jag SKA vara nöjd men min kropp. En dag!
Nu kör vi!
Disciplin för hästar är viktigt!
En sak som jag tycker är sjukt viktigt inom hanteringen med hästar är att dom ska vara uppfostrade.
De ska stanna när man säger till dom att stanna och gå när man säger till. De ska även kunna stå stilla och vänta. Men de ska även ha respekt för oss människor, självklart ska även vi respektera dom.
Jag har kämpat jätte hårt med sånt med Solvind. I början sprang hon på mig flera gånger per dag.
Men efter 2 år så är hon som en helt annan häst. Hon väntar tills jag säger varsågod när hon ska fodras. Men också att hon ska hålla avstånd när vi går till och från hagen. Hon stannar när jag säger till henne att stanna. Vilket är jätte skönt, i början var hon farlig. Hon kunde gå harmoniskt bredvid mig och nästa stund kunde hon bita mig i ryggen och sen sticka.
Har man en häst som är ouppfostrad blir vardagen väldigt svår. Det funkar inte att ha en häst som springer på en eller kanske bits. Man måste ha kontroll på hästen och den ska lyda den.
Att ha respekt för en häst är också en sak man måste ha. Det är stora och tunga djur. Men de har känslor som oss, därför ska man också ta hänsyn till dom.
Vad är eran åsikt om detta?
