Bryts långsamt ner
Var som sagt tillbaka på kliniken idag och fick då beskedet att det blir boxvila i en vecka till.
Gråten var inte långt borta när veterinären berättade det. Lyckades klara mig hela vägen hem men när jag blev själv i stallet gick det inte att hålla tårarna borta.
Som många andra ryttare behöver jag min dagliga dos av hästarna och ridningen. Har inte ridit sedan 17 Februari. Det är snart en månad sedan, en vecka är det man knappt klarar av. Har sådan abstinens.
Solvind är så stressad i stallet, man ser verkligen hur det kryper i hela kroppen på henne.
Hon är inte alls sig själv längre, hon är bufflig och allmänt jobbig. Långsamt förvandlas hon till det monster som jag köpte 2010, de monstret det tog flera år att tämja. Det tär verkligen på både mig och Solvind. Jag känner hur vi långsamt dras ifrån varandra, vi har inte alls den kontakten som vi brukar ha. Senast i Torsdags bet hon mig hårt som fan i handen så den blev blå. Det kom verkligen från ingenstans! Jag känner inte igen henne längre, är detta verkligen min häst?
Kommer jag få börja om allt som kämpat oss igenom?
När jag ser hur Solvind mår gör det så ont i mig, känner mig som en djurplågare när jag låter henne stå inne. Har svårt att båda sova och äta, det längsta jag sovit denna veckan är 3 timmar. Jag bryts långsamt ner både psykiskt och fysiskt. Vet inte vart jag ska ta vägen, kan inte koncentrera mig på skolan.
Var så inställd på att hon skulle få på sig en sko, kanske därför som beskedet gjorde så ont. Nästa gång ska jag vara inställd på ännu mera gips. Men det är svårt att helt plötsligt ställa in sig på något annat, jag vill ju hoppas.
Kommentarer
Trackback
