Vad ska jag göra? Vad kommer hända? Hur kommer det se ut?
Igår när jag skrev inlägget där jag nämnde att jag fyller 18 år i April fick mig att tänka till.
Jag är påväg att bli vuxen! När man är 18 blir man helt plötsligt vuxen, man har bara ett år kvar av gymnasiet. Ena dagen var man bara ungdom och andra dagen är man vuxen och då måste man börja planera sitt liv.
Vart vill jag bo? Vill jag börja jobba direkt efter skolan eller vill jag läsa vidare på högskola? Hur ska jag inreda mitt hus? Vad ska jag ha för bil? Vart ska jag jobba? Hur länge ska jag bo hemma?
Så många frågor som ploppar upp i huvudet men inga svar finner jag, frågar jag mina föräldrar eller annan vuxen kommer det så luddiga svar. När de var unga kostade inte allt lika mycket och det kändes som att det var så lättare att skaffa lägenhet än vad det gör idag. I dagens värld kostar en två rummare i stan hur mycket som helst.
Med handen på hjärtat är jag rädd att bli vuxen, jag vill vara liten igen och bara kunna krypa upp i mammas eller pappas knä när något jobbigt i ens liv dyker upp och plötsligt är allt bra. Men då var problemen småpotatis än vad det är nu när man snart slungas in i vuxenvärlden. Det är hemskt!
En sak som jag är extra rädd över är vad som kommer hända med Solvind, hon har massa år kvar att leva. När jag slutar skolan och börjar jobba är det tveksamt att jag kommer ha råd att ha kvar henne, att sälja henne är det sista jag vill göra. Hur tusan ska jag ha råd att betala räkningar samtidigt som jag ska betala för en häst? Det är så mycket lättare för mamma och pappa eftersom det har två löner, när jag börjar jobba har jag bara en lön och jag kan glömma direkt att jag ska ha råd med en häst. Men att göra sig av med henne är som att någon hade tagit ens barn och bara försvinna bort i horisonten med det du älskar. Det är en hemsk tanke!
Jag är rädd på riktigt, visst att det låter super löjligt att jag är rädd att bli vuxen. Men jag är inte redo att slungas in i den världen ännu. Jag är rädd att jag kommer bli lämnad kvar, ändå vet jag djupt inom mig att det inte kommer hända men det är den där gnagande känslan inom mig som säger att det finns en chans att det händer. Det skrämmer mig för livet!
Kommentarer
Trackback
