Jag fruktar döden
Fruktar ni döden? Det gör iallafall jag.
Jag är rädd för att dö och att inte hinna med allt jag vill i livet. Hur kan en 16 åring tänka så?
Men den största anledningen till att jag fruktar döden är att jag är rädd att förlora någon jag älskar. Som till exempel min familj, mina djur eller kanske en vän.
När min katt dog var jag så ledsen, jag grät och grät så jag inte kunde få någon luft. Han hade varit borta i 3 dagar sen hittade jag och pappa honom och han var sjuk en längre period.
Så vi fick avliva honom, vi ville inte se han lida längre.
När mamma opererade bort sin blindtarm för några år sedan var jag jätte rädd att det skulle hända henne något så att jag skulle förlora henne på något vis.
När Johan körde i diket en gång när han var ute och sladdade blev jag jätte rädd. Jag stod några meter bort och såg allt i slowmotion. Jag blev så chockad att jag blev arg på något vis och skällde ut honom. Men egentligen var jag inte arg det minsta, jag var bara så chockad. Men inget hände med varken honom eller bilen.
Förstår ni var jag menar? Jag är så rädd för döden att jag får kalla kårar såfort jag ser eller hör någonting om döden. Ibland kan jag få ångest när jag tänker att Nisse (min katt) är gammal och kanske inte har många kvar att leva eller när jag tänker på att mina farföräldrar och min mormor börjar bli gammla och kanske har 10 år kvar att leva. Det skrämmer mig något otroligt.
Hur tänker ni om döden?
Kommentarer
Trackback
